Det har med svenskheten.

Det finns ett ordsprak for folk som emigrerat utomlands som lyder "Ju langre du bott utomlands, desto svenskare blir du", som jag fatt lara mig stammer ganska bra. Min syster som bott i Storbrittanienland i over 5 ar hade till exempel en jattelang bestallning med julmat nar hon akte hem over julen. Jag tyckte bara kottbullar, Jansson och julmust var vart att namna som masten.

En annan lustig sak ar IKEA. Jag alskar IKEA och har alltid gjort. Men i utlandets IKEor finns nagat som inte finns pa de svenska. Namligen den dar avdelningen i slutet med svensk mat. For er som inte vet sa ligger den alltsa efter kassorna, bredvid dar man koper korv och mjukglass. Jag tycker det verkar helt bisarrt att ickesvenskar skulle vilja kopa sill och Kalles kaviar, men det maste de val gora, annars skulle de val inte fortsatta salja dem. Jag har hort av folk har att Lantchipsen och Kopparbergscidern ar sarskilt populara. Jag var pa IKEA i helgen och efter mina mobelkop inhandlade jag falukorv, lingonsylt och Ahlgrens bilar. Skitpraktiskt nar man far sug efter korv stroganoff!

Men jag tycker fortfarande att det ar skitpinsamt att saga saker pa svenska nar folk ber mig. Kanns lite som att man ar ett cirkusdjur.

Beach 2008.

Okej, det här har ingenting med Cardiff att göra, men jag vill bara få sagt hur mycket jag hatar när folk pratar om såna saker som "Beach 2008". Smärtsamt mycket hatar jag det. Så sluta med det. Bra. Tack! När vi ändå håller på kan alla sluta säga saker om att de borde gå ned i vikt över huvud taget. Det är faktiskt också rätt irriterande. Även om man behöver det eller inte. Och i ungefär 76% av fallen så behöver personen inte det. Jag känner kanske en person som är överviktig på riktigt, och den personen pratar mindre om vikt än alla de andra.

Jättebra. Ska bli skönt att slippa dessa samtal.
De har känts ganska onödiga.
Kan vi diskutera USA:s presidentkandidater kanske? Intressant och aktuellt liksom.
Get with the new times!

Kolla på Barack Obama här. Han behöver inte gå ned i vikt.

Hemmavid.

Det här med att komma hem till Örebro efter att man flyttat bort är ju ett helt äventyr i sig. Man ska umgås med familjen, ringa upp sina vänner och mötas, hänga och uppdatera. Det verkar bli mest av uppdateringen, och mindre av hänget. Frågan är hur länge man kan hålla på så? Träffas en gång om året i typ en dag, uppdatera om vad som hänt, och sen skiljas. Vad är det för vänskap? Som Nelly skulle säga "Vad är det för ett liv för en människa?". Eller, jag skulle säga det, sen skulle Nelly skratta.

Sen är det det här med Sverige. Svenskar är sjukt oartiga. Jag tyckte aldrig det var något problem, och har alltid tyckt att britter är onormalt och äckligt överdrivet artiga. Det tycker jag visserligen fortfarande, men man vänjer sig efter ett tag. Man vänjer sig, och kommer hem och märker skillnaden. Skillnaden är där, och den är inte vacker. Svenskar är oartiga svin som bara bryr sig om sig själva, och beter sig som robotbufflar. Det ska bli skönt att komma tillbaka till Wales där man får säga "sorry" vad femte sekund när man går genom stan.