Hemmavid.

Det här med att komma hem till Örebro efter att man flyttat bort är ju ett helt äventyr i sig. Man ska umgås med familjen, ringa upp sina vänner och mötas, hänga och uppdatera. Det verkar bli mest av uppdateringen, och mindre av hänget. Frågan är hur länge man kan hålla på så? Träffas en gång om året i typ en dag, uppdatera om vad som hänt, och sen skiljas. Vad är det för vänskap? Som Nelly skulle säga "Vad är det för ett liv för en människa?". Eller, jag skulle säga det, sen skulle Nelly skratta.

Sen är det det här med Sverige. Svenskar är sjukt oartiga. Jag tyckte aldrig det var något problem, och har alltid tyckt att britter är onormalt och äckligt överdrivet artiga. Det tycker jag visserligen fortfarande, men man vänjer sig efter ett tag. Man vänjer sig, och kommer hem och märker skillnaden. Skillnaden är där, och den är inte vacker. Svenskar är oartiga svin som bara bryr sig om sig själva, och beter sig som robotbufflar. Det ska bli skönt att komma tillbaka till Wales där man får säga "sorry" vad femte sekund när man går genom stan.