En god manniska.

Mitt projekt att bli en god manniska har tagits till helt nya hojder. Nu ska jag visst radda varlden ocksa. Det hela var som foljer: i fredags hade jag en intervju for en parfymaffar. Intervjun gick valdigt bra, jag gjorde en fin uppvisning i mina forsaljningsskills och kvinnorna med de blonderade haren och solariebranda ansiktena skrattade och gillade mig skarpt. Jag gick darifran med blandade kanslor. Jag ville inte jobba i deras parfymaffar. Jag knallade hemat barandes pa en strykbrada nar jag blev stoppad av en av de manga personerna pa stan som forsoker fa en att ge pengar till valgorenhet. De ar ofta trevliga, sa jag stannade och skojade med den trevliga killen vid namn Andrew som genast gissade att jag var fran Sverige. Vi pratade i sakert en halvtimme dar pa trottoaren om allt fran strykbradesportande till svaltande afrikanska barn. Han misslyckades med att fa mig att ge nagra pengar. Jag gick hem. Senare gick jag ivag for att handla mat pa Tesco's och motte den andra valgorenhetskillen som stod pa andra sidan gatan, denna vid namn Daniel. Daniel var om mojligt annu charmigare an Andrew, och jag larde honom att saga "Hej jag heter Daniel" pa svenska. Daniel tyckte att jag skulle soka jobb hos deras organisation och bli en del av deras spexiga "team". Jag tyckte inte det var en bra ide. Jag ger inte ens nagra pengar till valgorenhet. Arligt talat har jag aldrig gjort det! Jag skulle nog vara en usel representant. Daniel holl inte med. Efter en del om och men hade han overtalat mig (it's what they do, after all) och jag fick numret till hans team leader Yemi. Yemi och jag pratade senare pa telefon, och jag fick en telefonintervju med hennes chef.

Nu undrar ni sakert vad som hande. Och hur sjutton jag trodde att jag skulle kunna overtala nagan att ge mig det har jobbet nar jag sa uppenbart inte ar den ratta personen for det. Eller varfor jag ens vill ha jobbet nar jag inte har nagat intresse av sana saker. Jag undrar precis samma sak. Men jag tanker faktiskt, i mitt nya Mia Tornblom-fralsta sinne, att det inte vore sa dumt om jag tvingades ge pengar till valgorenhet. Eller om jag spenderade min tid at att fa andra att gora det ocksa. Det vore kanske till och med en naturlig fortsattning pa min personliga utveckling. Ett ganska enormt steg, men anda. We shall see how it goes. Pa onsdag har jag intervju och jag ska ha pa mig mina mest hippie-jag-alskar-afrikanska-barn-klader och le stort.

Wish me luck! For de afrikanska barnens skull.